Ena dagen är de helt friska, nästa har de våldsam klåda på en fläck. Den sitter vanligen på kinden, halsen, nacken eller huvudet, men kan i princip förekomma var som helst på kroppen.

Pälsen är ihoptovad på en fläck som är stor som en femtioöring. Fläcken växer successivt och kan bli stor som en handflata. Vätska sipprar ut ur huden och det är denna vätska som tovar ihop pälsen.

Hunden krafsar och kliar sig. En del hundar ömmar mycket kraftigt vid beröring. När man klipper bort pälsen ser man att huden är mycket kraftigt rödfärgad och irriterad. Fortsätter hunden att klia uppstår ett riktigt sår. Huden kan bli läderartad, innan den ”dör” och stöts bort.

Behandlingen består av att man klipper bort allt hår i området tills man kommer ut på frisk hud. Området tvättas och skall hållas torrt och rent. Lokal behandling av såret kan räcka, men ibland krävs allmän behandling med antibiotika.. Vissa hundar har en benägenhet att få tillbaka fukteksemen.

Hindra hunden från att klia och slicka på såret, till exempel med hjälp av en krage.

Fukteksemen är vanligare sommartid. Det är svårt att ange orsaken till varför en hund drabbas. Det kan vara kliande insektsbett eller underliggande allergier som gör att fukteksemen blossar upp.

Av: Lars-Erik Kängström leg. veterinär

Det förekommer dels en form där yttre delen av ögonlocket är inrullat vilket kan vara en ärftlig defekt. Denna typ kan också uppkomma till följd av skada på hornhinnan som ger spasm i muskler som bestämmer ögonlockets form. Entrpion kan också bero på att ögongloben eller/och ögonspringan är för liten.

Hos vissa extremt kortnosiga hundraser förekommer det att den inre delen av ögonlocket är inåtrullat vilket ger liknande skador på ögat.

I fall där Entropion är ärftligt betingat ses tillständet tidigt i hundens liv och kan yttra sig redan vid någon månads ålder genom att hunden blinkar ofta och att tårvätska rinner från ögat. I annat fall ses sympton vid något halvt års ålder. I vissa fall kan tillståndet förbättras under hundens uppväxt men det krävs regelbunden kontroll av ögat för att undvika att skador uppkommer.

Behandling
I regel behövs någon form av kirurgisk korrektion som ofta kan vänta tills hunden växt färdigt. Även om ett sådant ingrepp ofta ger ett gott resultat måste ändå det viktigaste vara att uppfödarna är medvetna om problemmet och därför tar hänsyn till det i sitt avelsarbete.

Källa Håkan Björklund Chefveterinär Stockholms djurklinik

ENTROPION innebär att de undre ögonlocket är "inåtrullat" "ögonfransarna" skaver då på hornhinnan och ger en retning samt inflammation på hornhinnan. Entropion kan vara genetiskt betingat eller uppstå om hunden har haft en inflammation i ögats slemhinna en längre tid. Entropion förekommer oftast på trubbnosiga raser, men även andra raser drabbas. Operation är nödvändig, man brukar dock vänta tills hunden är "färdigväxt". I svåra fall opereras dock även valpar.
EKTROPION innebär att hunden har hängande och "utåtrullande" ögonlock. Hunden besväras ofta av ögoninfektioner. Operation brukar vara nödvändig för att få ett normalt utseende på ögonlocket och slippa upprepade ögoninfektioner.
DISTICHIASIS innebär att det växer ut små hår på fel ställe i ögonlocket. Om håren växer inåt och skaver på hornhinnan bör håren opereras bort, i vissa fall besvärar det inte hunden alls, då kan man låta det vara som det är.
CHERRY EYE är detsamma som att hunden har Tre ögonlock, på baksidan av det tredje ögonlocket sitter en körtel, denna kan bli inflammerad och svullna upp. Ögat blir då rött som ett körsbär och buktar utåt. Ofta krävs operation för att ta bort de tredje ögonlocket.

Källa Lotte Wadström på Gamlegårdens veterinärklinik

Näthinnan som degenereras vid PRA består av miljoner synceller som kallas fotoreceptorer. Dessa fotoreceptorer är specialiserade i två olika former, stavar och tappar. Stavarna gör det möjligt att se i skymning och tapparna står för färgseende och dagsyn.

Det första tecknet på att en hund lider av PRA brukar utgöras av ett försämrat mörkerseende. Detta kan yttra sig i osäkerhet hos hunden som kanske börjar skälla på välbekanta former och föremål i mörker eller väljer att hålla sig närmre sin ägare än vanligt på kvällspromenaden.

Det försämrade mörkerseendet hos hunden beror på att de ljuskänsliga stavarna vanligen drabbas först varför förmågan att se i dåligt ljus avtar. När förändringarna tilltar blir hundens synbesvär mer påtagligt och hundens förmåga att se påverkas i detta skede även i dagsljus då också tapparna börjar påverkas. Man kan nu också skönja en förstoring av pupillen när ögat försöker kompensera den försämrade ljuskänsligheten hos näthinnan. I viss belysning går det att se ett ökat återsken från ögonen.

PRA kan inte behandlas utan leder alltid till fullständig blindhet. Det är inte ett plågsamt eller smärtsamt förlopp för hundens del. I regel sker försämringen av synen långsamt varför den drabbade hinner vänja och anpassa sig till sitt nya tillstånd. Hunden kompenserar för det mesta sin vacklande syn med hjälp av de övriga sinnena och kan på så sätt leva ett fullgott liv även efter att den blivit helt blind. Det finns dock hundar som blir nervösa och aggressiva då de inte längre kan se.

När PRA debuterar varierar en hel del. Man talar kliniskt om tidiga och sena former av sjukdomen där de tidiga utvecklas snabbare än de sena. Från det att sjukdomen uppdagats finns det inget säkert sätt att avgöra hur länge hunden kommer kunna behålla sin syn. Ibland handlar det om månader, men oftast rör det sig om år innan synen helt förlorats.

PRA kontrolleras och konstateras genom ögonlysning vilket utförs av särskilt auktoriserade ögonveterinärer. Genom att ögonlysa sin hund kan man upptäcka PRA innan hunden börjar visa tecken på synbesvär.

Arvsgången hos PRA är i de flesta fall enkel recessiv. Tibetansk Terrier ingår i SKKs bekämpningsprogram mot PRA. Avelsdjur ögonlyses därmed inför parning. Ögonintyg får vara högst ett år gammalt vid parningstillfället. Vid konstaterad PRA råder avelsförbud för drabbad hund.

Mer om PRA och relaterade problem kan läsas i Doggy Report 3/04 där veterinär Berit Wallin Håkanson redogör för sjukdomar i ögats näthinna.

Demodex orsakas av ett kvalster som är relativt vanligt. Normalt så tar hundarnas immunförsvar hand om kvalstren. De sk T-celler, eller mördarceller, som simmar runt i kroppen upptäcker kvalstren och dödar dem. T-cellerna kan dock drabbas av en genetisk skada som gör dem mer eller mindre oförmögna att döda demodexkvalstren. Kvalstren kan då föröka sig rätt obehindrat och skapar då de för hunden mycket plågsamma demodexangreppen.

Skadan på T-cellerna orsakas av ett fel i en gen. Men den skadan uppträder bara om båda generna i det aktuella genparet är defekta. Genen är därför recessiv eller vikande under den normala genen. Båda föräldrarna till en demodexdrabbad hund är därför "medansvariga" för avkommans bristande immunförsvar mot demodex. Om allvarliga fall av angrepp från demodexkvalster har konstaterats i en kull bör både han och tik tas ur avel, liksom både drabbade och friska valpar i den aktuella kullen. På grund av att orsaken till demodex är väl känd och att den genetiska bakgrunden är så enkel så kan uppfödaren ställas till ansvar för köparens alla kostnader av demodexangrepp. Måste hunden avlivas så kan uppfödaren dessutom drabbas av skyldighet att återbetala köpesumman samt svara för alla uppfödningskostnader som köparen haft fram till dess hunden avlivas. Det gäller dock bara om det kan visas att uppfödaren rimligen borde ha känt till riskerna därför att liknande fall tidigare inträffat med hundar som är nära släkt med den drabbade hunden. Enda sättet vilket en uppfödare kan gardera sig helt mot sådant ansvar är att i köpehandlingarna informera om den ökade risken och att också sätta ned köpesumman av den anledningen. Valpen har då inte längre den aktuella immunförsvarsbristen som ett "dolt" fel. Köparen har varit medveten om riskerna och får då själv ta alla kostnader som demodexangreppen kan åstadkomma.
Behandling:Då hudsjukdomar ofta är besvärliga att komma tillrätta med, vill jag poängtera vikten av att snabbt söka hjälp hos en veterinär med specialintresse för hudsjukdomar. Det är ofta en fördel att på ett tidigt stadium utföra en fullständig hudutredning. Detta ökar markant chanserna för att få en korrekt diagnos och därmed rätt behandling. Ju längre en hund går med sin hudsjukdom, desto svårare blir det att få ett bra behandlingsresultat.

Interceptor är vad hudspecialisterna rekomendarar vid generell Demodex, vissa veterinärer rekomendarar Ivomec men för att helt få bort kvalstrerna med Ivomec krävs mycket stora doser under lång tid vilket innebär stor påfrestning för hunden. Även vid stark klåda ska man försöka undvika cortison vilket hämmar T-cellerna och spridningen av kvalster blir därigenom värre.

Källa: Per-Erik agronomie doktor i husdjursgenetik

Generell Demodicos kan återkomma även om hunden har behandlats.
Vid alla former av demodikos kan furunkulos förekomma. På bullterriers förekommer den dessutom även om hunden inte har eller haft demodicos.
Atpoi har inget med Demodicos att göra.
Genereel Demodicos kan förekomma på såväl hanhundar som på tikar. Jag har ingen uppgift om att Demodicos är vanligare på tik.
Demodicos orsakas av hårsäcksskabbet Demodex canis.
Smittan överföres från modern till valparna unde de fem första levnadsdagarna. Det föreligger en ärftlig disposition för Demodicos. Man har bl.a annat angivet en autosomal recessive ärftlighet men man är inte säker på ärftlighetsgången. " Därför rekommenderas i överensstämmelse med SKK:s grundprincip: "att avla på friska hundar". Det har visat sig att elimination av angripna hundar och bärare av sjukdomen (både föräldrar och syskon) från avelsprogrammet kraftigt reducerar utbrott av demodikos inom rasen." ( Sund Hundavel-genetiska anomalierhos hundar; Berit Wallin; SKK)
Lokal Demodikos växer oftast bort. Däremot måste man behandla generell Demodikos under lång tid.
Man kan inte påvisa Demodikos på en 8 veckors valp eller om sjukdomen kommer att utbryta. Något blodprov avseende Demodikos finns inte.
Den i Sverige vanligaste behandlingen är tebletter - Interceptor- under lång tid. Man kan behandla med Ivermectintabletter ( samma som i Ivomecsprutan). Eftersom behandlingen är daglig kan man inte ge sprutor så ofta.
Om valparna tas med kejsarsnitt och ej dias av modern kommer de inte att bli smittade. På detta sätt har man gått runt problemet men ej löst det. Valparna hat fortfarande en ärftlig belastning. Avelshundar som lämnar valpar som får Demodicos skall inte användas i aveln.
I USA har man gått så långt att många veterinärer och då särskilt hudspecialister vägrar att behandla hundar med generell demodicos om de inte samtidigt kastreras!

Här ses, i hög förstoring, ett par exemplar av hårsäckskvalstret Demodex folliculorum. Djuret är mindre än 0,5 millimeter långt. Kanske har vi alla sådana kvalster i ögonfransarnas hårsäckar! Huvudet på det långsträckta djuret syns till vänster. Djuret har åtta gångben vilket visar att kvalster är spindeldjur. Andra spindeldjur är klokrypare och spindlar. Courtesy of Steve J. Upton. Copyright 1999-2001 S. J. Upton.

Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell och Åke Hedhammar, Svenska Kennelklubbens veterinäravdelning.

Höftledsdysplasi (felaktig utveckling av höftleden) är en relativt vanlig åkomma hos framför allt våra storvuxna hundraser. till skillnad från människan, där man kan redan i spädbarnsålder se höftledsdysplasi, hittar man ytterst sällan fel på valpar. Rubbningen i ledens utveckling sker under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man bedöma höftlederna genom röntgen. Från och med 1980 gäller det att hundarna ska vara minst 1 år gamla för att röntgenbilderna ska vara officiellt gällande. För att resultatet ska införas i registreringsbeviset, måste hunden också vara ID-märkt. röntgen av valpar med misstänkta ledfel kan göras från 6 månaders ålder men blir så bara preliminära och gällande endast för djurskydds-och försäkringsärenden. Detta gör man för att hundar med ev. fel ska få behandling i tid och att minska onödigt lidande.

Gradering
Röntgenundersökningen kan aldrig bli en helt exakt metod för fastställande av en hunds höftleder. Några helt tillförlitliga mätenheter finns inte. För ägarens skull och för att undvika att hundar felaktigt klassas som dysplastiska (fel på leden) är därför målsättningen att i tveksamma fall hellre fria än fälla.
Nedan är den nya graderingen
A = Normala höftleder (= förr ua) - Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "A", tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med övriga inom rasen.
B = Nästan normala höftleder (= förr ua) - Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B"
C = Höftleder lindrig dysplasi (= förr grad I ) - Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan.
D = Höftleder måttlis dysplasi (= förut grad II ) - Är en måttlig dysplasi, höftledshålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dålig och går lätt att skjuta ur läge.
E = Höftleder kraftig dysplasi (=förut grad III och IV ) - Är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund.

Övriga förändringar
Höftledsdysplasi ger förr eller senare upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningar kan ej ses på röntgen men ganska snart tillkommer benpälagringar. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ofta till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. Detta gör att röntgenbilder av gamla hundar med kraftiga pålagringar ibland inte går att döma ur dysplasisynpunkt. Något säkert samband mellan benpålagringar och smärta finns ej. Det är dock ovanligt att äldre hundar visar några symptom från höftlederna utan att det föreligger benpålagringar. För att gehundägare, vars hundar har dysplasi, ytterligare information om deras hundars höftledsstatus anges det i röntgenutlåtandet om benpålagringar kan ses och i såfall vilken gradering.
Lbp - Lindriga benpålagringar
Mbp - Måttliga benpålagringar
Kbp - Kraftiga benpålagringar
Det bör observeras att gamla hundar kan få pålagringar trots att deras höfter varit UA eller till och med utmärkta när hunden var ung. Ofta är det fråga om förslitning som drabbar även andra leder. Detta ses speciellt hos hårt arbetande bruks-och draghundar men också gamla avelstikar.

Symptom hos hundar med HD
Det är omöjligt att enbart med hjälp av röntgen kunna utläsa om hunden lider av sitt höftledsfel. Det finns hundar som är halta trots att de bara har lindrig HD (grad C) medan de som har graderats till grad III kan vara helt symptomfria. sättet att hantera den enskilda hunden framför allt vad anser motion, kost samt hunden psyke att vilja röra sig är många gånger av avgörande betydelse. Inom de medelstora och stora hundarna kan man säga att hundar med HD grad C sällan visar tecken på smärta eller hälta vid ung ålder. Hundar med HD grad D kan vara kliniskt friska eller ha relativt lite besvär för hunden så länge den är ung men smärtor och rörelseminskning är vanliga speciellt vid högre ålder.

Behandling av hundar med HD
Givetvis bör de hundar som visar smärta eller hälta veterinärundersökas. När det gäller hundar som inte visar symptom kan man i generell regel säga att de ska motioneras regelbundet men med måtta. Hård motion, hinderläpning och drag med pulka bör undvikas åtminstone för hundar med HD grad D eller svårare. Övervikt innebär en ökad belastning på höftledernavarpå hundar med dysplasi bör hållas slanka! Man kan hos unga hundar, vid svårare HD, som sista utväg ta bort ledhuvudet genom operation. Detta gör att de kan leva ett relativt normalt liv. Äldre hundar som börjar få besvär kan ofta få en klinisk förbättring genom ingrepp i en muskel på lårats insida. Hunden kommer efter detta att gå något bredbent och detta bidrar till en bättre stabilitet i höftleden. Operationen är relativt enkel och kan vara värd att pröva i en del fall.

Armbågsledsarthros (AD) förklaringar, råd och hänvisningar till hundägare av Lars Audell och Åke Hedhammar, Svenska Kennelklubbens veterinäravdelning.

Med armbågsledsarthros (AD) menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden med ger upphov till benpålagringar vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår. Avläsningar på röntgenbilder på armbågsleder går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och i så fall ange hur mycket. Drabbade raser AD har de senaste 15 åren uppmärksammats och diagnosticerats allt oftare hos några av de storvuxna raserna. Till skillnad från HD som är ett problem hos de flesta storvuxna raser är AD bara ett problem för ett mindre antal av dessa. För några av de mest utsatta raserna är det dock en vanligare orsak till hälta än HD. Under ca 10 års tid har förekomsten av AD kontrollerats hos Berner Sennenhund samt Rottweiler. Det preliminära resultatet visar att ca 50% av de vuxna hundarna har AD-förändringar. Arvbarheten uppskattas preliminärt ligga i nivå med, eller t.o.m. högra än HD. Betydligt fler hanhundar än tikar drabbas.

Gradering UA - Inga påvisbara förändringar
Lbp - Lindriga benpålagringar
Mbp - Måttliga benpålagringar
Kbp - Kraftiga benpålagringar
I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken till arthrosen skrivs detta längst ner på utlåtandet. Några samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymptom finns ej, men unga hundar, med kraftiga eller måttliga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

Symptom hos hundar med AD
Det är omöjligt att enbart med hjälp av röntgenutlåtandet kunna utläsa om en hund lider av sin AD. Det finns unga hanhundar med endast lindriga pålagringar som har påtagliga problem medan gamla hundar med kraftiga pålagringar ibland kan vara förvånansvärt besvärsfria trots att pålagringarnas utbredning gör att leden inte går att böja mer än till hälften än vad som är normalt. Sätter att hantera hunden med AD framför allt vad som avser motion och utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig, är ofta av avgörande betydelse för eventuella problem. De hundar som blir ömma och haltar av sina defekter brukar i flertalet fall visa dessa symptom första gången mellan 4-6 månaders ålder. Oftast är hältan tydligast på morgonen eller när hunden vilat en stund efter hård motion. Många hundar brukar också vrida ut tassen på ett karaktäriskt sätt för att avlasta den skadade inre ledytan i armbågsleden.
Förväxling med växtvärk, morgonstelhet och ovilja att röra sig förekommer ofta.

Behandling av hundar med AD
Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta). De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar, finns förutsättningar för att en operation ska göra hunden besvärsfri. Operationens syfte är att avlägsna alla lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig helt frisk igen

Osteokondros är en sjukdom i skelettets tillväxtområden och i ledbrosket som leder till att dessa områden inte förkalkas som de ska. Detta medför defekter i ledbrosket, inflammation i leden och att det ibland bildas lösa benbitar i leden. Om detta inte behandlas i tid, fås pålagringar i leden med bestående hälta som följd.

Sjukdomen ses hos unga, växande hundar och kan drabba de flesta lederna i kroppen. Man har inte helt utrett orsakerna till osteokondros, men man misstänker att flera faktorer bidrar, framför allt ärftlighet, snabb tillväxt (sjukdomen ses oftare hos storvuxna raser och hanhundar) och överutfodring (både generell överutfodring samt överutfodring av kalk och D-vitamin).

Symtom
Symtomen uppträder ofta runt 4-8 månaders ålder och består av onormalt rörelsemönster, hälta samt smärta vid böjning/sträckning av leden. Om hunden inte opereras i tid, blir följden ofta pålagringar i leden och kvarstående hälta.

Kroksvans nedärvs, såvitt man vet, med en enda vikande (recessiv) gen. Båda föräldrarna måste således bära anlaget för att avkomman skall visa defekten.
Eftersom man inte normalt avlar på hundar som är kroksvansade så har föräldrar till kullar som får kroksvans var sitt kroksvansanlag. Det är bara de valpar som får defektanlaget från både far och mor som blir kroksvansade, dvs i genomsnitt var fjärde valp i sådana avelskombinationer. Bland kullsyskonen är sedan 2/4-delar anlagsbärare och 1/4-del helt fria från anlaget. Detta är förstås medelvärden för många kullar och kan variera kraftigt från kull till kull.
Kroksvansanlag är ju inte önskvärt i någon normal hundras (det finns dock några exempel på att defekten är eftersträvad som raskaraktär i någon ras).
I ett väl avvägt avelsarbete använder man inte hundar som själva har kroksvans, inte heller föräldrar eller helsyskon till sådana hundar. Man brukar dra en gräns vid 50% risk att vara anlagsbärare. Föräldrar och defekt avkomma i en kull är bevisligen anlagsbärare.
Kullsyskon till en kroksvansad hund har 66% risk att vara anlagsbärare, dvs bara 1 av 3 bland icke drabbade kullsyskon är helt fri från anlaget. Eftersom vi, i vart fall än så länge, inte kan avgöra vilka det är så bör vi avstå från avel på samtliga kullsyskon.

Cardiomyopati

Hjärtat består av två halvor, vänster och höger hjärthalva, som skiljs åt av skiljeväggen, septum. Varje halva består av ett förmak, atrium, och en kammare, ventrikel. Förmaket tar emot blod som pumpas förbi en klaff ner i kammaren, där pumpas blodets sedan vidare.

De blodkärl som transporterar bloder bort från kamrarna kallas artärer, och de som för blodet till förmakaren kallas vener. Det syresatta och ljusröda blodet kommer från lungorna in i vänster förmak där det pumpas ner förbi mitralisklaffen till vänster kammare. Från vänster kammare pumpas det syrerika blodet ut i den stora kroppspulsådern, aortan, och ut i kroppen. Där tas syret upp av vävnaderna och blodet blir rödblått. Blodet strömmar sedan genom venerna tillbaka till höger förmak, där det pumpas genom pulmonalisklaffen ner i höger kammare. Från kammaren pumpas det syrefattiga blodet vidare till lungorna, där det syresätts och åker in i vänster förmak o.s.v.

Hjärtmuskelinflammationen på hjärtat kan orsaka hjärtsvikt, myocardit. Det kan innebära att hjärtat blir svagare och behöver då ta i mer varje vid varje slag, den ansträngningen kan göra att vänsterkammare och förmak förstoras. När kammaren blir större så fungerar inte mitralisklaffen lika bra och den börjar läcka. När den läcker så åker lite blod åt fel håll varje gång hjärtat slår, alltså inte ner i vänsterkammaren och ut i kroppen, utan tillbaka mot lungorna. Det gör att blodet "står på kö" ifrån lungorna och orsakar bl.a hosta och dålig blodcirkulation.

Dilaterad Cardiomyopati betyder ungefär "resterna av hjärtsvikt", skadan på hjärtat är skedd och nu är förstörelsen kvar. Orsaken till Dilaterad Cardiomyopati är ofta svår att finna, och för vissa "patienter" förblir gåtan olöst. Varje gång någon avlar på en individ som inte är fullt frisk, eller har syskon som inte är det, så påverkas de hundar som kommer att födas i framtiden. Vare sig sjukdomen visar sig på den hundens avkommor eller avkommans avkommor. Man för sjukdomen vidare. Den försvinner INTE. Detta gäller för all avel. Även väldigt seriösa uppfödare råkar någon gång ut för att någon hund blir sjuk, det finns inga garantier. Någon förfaders gener långt tillbaka kan vid en specifik kombination komma fram i ljuset, och sjuka hundar kan bli resultatet. Seriösa uppfödare tar lärdom av detta, mindre seriösa gör det inte. Jag personligen hade gärna sett att lika stor vikt som det läggs på att hundarna ska vara HD-fria och vackra, läggs på att hundarna ska vara friska i övrigt. Men hälsotillståndet registreras ingenstans tyvärr.

Magomvridning hos hund är en akut livshotande sjukdom som kräver att hunden snabbt kommer till behandling. Som framgår av namnet har magsäcken ändrat läge. Främre delen av magsäcken har vridit sig ner på höger sida i buken. Detta leder till att övre magmunnen snörs åt. vanligtvis sker också en åtsnörning ungefär mitt på magsäcken. Foder, vätska och gas i matsäcken kan inte komma vidare bakåt i mag-tarm kanalen eller kräkas upp, istället jäser magsäcken upp. Ofta blir också mjälten klämd och svullnar upp. Det ökade buktrycket orsakar försvårad andning och cirkulationskollpas på grund av magsäckens press mot mellangärdet och lungorna respektive mot de stora kärlen i bukhålan. Döden kan inträda inom en halv-timme, men sjukdomsförloppet varierar från fall til lfall.

Sjukdomen förekommer vanligast hos storvuxna hundraser med djupbröstkorg såsom Grand Danois, schäfer, dobermann, blodhund, boxer, borzoi och irländsk setter. Flertalet insjuknade djur tillhör åldersgruppen 4- 10 år, men sjukdomen ses även hos yngre och äldre hundar. Magomvridning är ungefär lika vanligt förekommande hos båda könen. Orsaken till sjukdomen är inte helt klarlagd. Eftersom det är en viss typ av hundar som drabbas kan man dock misstänka att kroppsbyggnaden har en viss betydelse. Man vet att för stora portioner foder eller stort vattenintag, framför allt i samband med rastning, kan vara en utlösande faktor. En medfödd slapphet i övre delarna av magsäcken kan också vara en bidragande orsak. Hundens rörelser kan få de fyllda och slappa övre delarna av magsäcken att ändra läge. Magomvridning ses även sällsynt hos hundar som utsatts för stress t ex hos hundar som inte trivs hundgård eller andra stängda utrymmen och hos valptikar de närmaste dagarna efter valpning.

En hund som drabbats av magomvridning är orolig och försöker kräkas men får endast upp skummigt slem. Buken ökar i omfång och blir ofta tydligt utspänd. Andningsproblem uppstår så småningom och hunden vill ogärna ligga ner. Störning av blodcirkulationen uppträder då den utspända magsäcken hejdar det venösa återflödet av blod till hjärtat och en chock utvecklas. Om tömning av magsäcken inte sker snabbt, är risken stor att hunden dör. Hunden måste alltså snarast under veterinär behandling när dessa symptom uppträder.. I det akuta läget punkteras magsäcken med en kanyl så att gasen kan tömmas för att minska pressen på lungor och kärl. därefter förs en gummislang genom matstrupen ner i magsäcken vilken töms på ytterligare gas och på foder med hjälp av en speciell suganordning. Resultatet av tömningen kontrolleras genom röntgen av magsäcken efter att man tillfört små mängder kontrastmedel.

Det är viktigt att magsäcken töms fullständigt annars kan den inom kort jäsa upp igen. Hunden kan behandlas för eventuell chock samtidigt med tömningen. Lyckas det inte att tömma magscöken på detta sätt, måste man akut utföra en bukoperation, för att denna väg avlägsna maginnehållet. efter tömningen av magscäken måste hunden stanna kvar på sjukhuset för eftervård, observation och vila. Risken för ny uppjäsning och/eller utvecklandet av cirkulatorisk chock gör att hunden måste övervakas kontinuerligt. Andra komplikationer som kan uppstå till följd av magomvridning är störningar i hjärtrytmen och försurning av blodet. Dessa komplikationer måste ibland behandlas medicinskt.

Det kan också ha uppstått skador på magsäcksväggen som kräver att hunden opereras inom de närmaste dagarna. Hunden och dess magsäck måste vila de närmaste dygnen efter den akuta attacken, varför vätska och näring måste tillföras via dropp. När hunden har mått bra i några dygn kan man försiktigt utfodra den med dietkost i små portioner. Hundar som har drabbats av magomvridning måste opereras för att de i framtiden skall slippa återfall. Utan denna förebyggande operation sker återfall i 99% av fallen.

Operationen utförs 5 - 7 dagar efter det akuta anfallet, efter att hundens allmäntillstånd har förbättrats. En operationsteknik som praktiseras innebär att man fixerar magsäckens övredel i dess normala läge genom att sy fast den till mellangärdet. Patienten stannar kvar ca sju dagar efter operationen för övervakning av operationssåret och för att genomgå ett dietprogram med succesivt ökade portioner lättsmält föda. Återfall av sjukdomen är mycket ovanligt hos hundar som opererats. För att minimera risken för återfall bör dock utfodringsrutinerna ändras. I hemmet ges hunden den närmaste tiden efter operationen full dygnsranson dietkost, fördelat på 4 - 5 måltider. Därefter sker succesiv övergång till dn fodertyp hunden fått tidigare, men alltid fördelat på tre måltider. Låt aldrig hunden få dricka mycket vatten på en gång. Om den är mycket törstig, låt den dricka i etapper med någon kvarts mellanrum. Den ovan nämnda utfodringsrutinen rekomdeneras även för icke insjuknade hundar inom "risk-raser" för att minska risken för livshotande magomvridning. rådgör alltid med veterinär om Din hund visar tecken som kan tyda på magomvridning.

Växtvärk/Panosteit är en smärtsam sjukdom som förekommer hos växande hundar av större raser.

SYMPTOM:
Sjukdomen angriper framför allt rörbenen och ger ibland upphov till hälta.
Den kan vara i ca 1 till 2 veckor och går från ben till ben.
Typiskt för växtvärken är att den flyttar sig från dag till dag, från tex höger fram till vänster bak.
Vid undersökning har hunden ofta ont lite överallt i fler en ett ben.
Detta kan komma redan när hunden bara är ett par månader och kan hålla i till dess att den blivit 2,5 år.

RÅD:
Det finns ingen huskur, det läker alltid av sig själv.
Man vet inte än vad det är som orsakar sjukdomen.

OBS!
Har hunden mycket ont kan vetrinär ge smärtstillande och inflamations dämpande medel. Har hunden haltat mer än i ett par dagar så är det bäst att låta en veterinär kolla upp det så det inte är något annat än växtvärk.

Patellaluxation är en sjukdom där knäskålen hoppar ur led. Den ses framför allt hos dvärghundar, men finns även hos andra raser. Knäskålen ska normalt ligga fast i en fåra på framsidan av lårbenet, där den hålls på plats av fårans kanter samt muskler och ledband.

Symtom
Symtomen varierar från att hunden hoppar på tre ben i några steg till att den är ständigt halt. Bägge benen kan vara drabbade. Hundar med patellaluxation drabbas lättare av korsbandsskador och utvecklar med tiden pålagringar i knäleden om de inte behandlas.

Diagnos
Diagnos ställs genom att veterinär palperar(känner på) knäskålarna. Röntgenbilder kan tas för att bedömma graden av förändringar i benställning och eventuella pålagringar.

Fakta: Lotte Wadström på Gamlegård´s Djurklinik

Vid en öroninflamation växer bakterier och svampar som retar körtlarna till en ökad vaxproduktion, där ännu fler bakterier kan växa.

Orsaken till problemen är att hundens öron i grunden är felkonstruerade. Vi människor har en ganska rak hörselgång, medan hundens är kraftigt böjd. Om hunden dessutom har hängande öron blir ventilationen dålig. Det blir varmt och fuktigt, det vill säga en utmärkt miljö för bakterier och svamp. Hundar med tendens att utveckla andra hudproblem, till exempel cocker spaniel som ofta har problem med sebboré, har ofta en speciell typ av öroninflamationer. Schäfrar, som inte har hängande öron, har också ofta öronproblem. Problemen kan ofta uppstå på några dagar.

För att komma tillrätta med öroninflamation rengör man örat försiktigt, så att örats hud inte förstörs. På Apoteket och hos veterinären finns speciella öronrengöringsmedel som löser vaxet. Efter rengöringen behandlas örat med örondroppar.

En misskött otit kan lätt bli kronisk. Har man otur kan även en rätt skött otit utvecklas till att bli kronisk.

Av: Lars-Erik Kängström leg. veterinär

Vid blodöra blir en del av, eller hela örat, ett par tre centimeter tjockt. Om man klämmer på örat kan man känna att det är vätskefyllt. En hund som normalt har ståndöron kan få öron som slokar.

Förloppet brukar vara smygande under någon eller några dagar. Du som hundägare kan inte göra något för att förhindra sjukdomsförloppet och det är inget för jour- eller akutklinik eftersom tillståndet är ofarligt för hunden.

Om man inte gör något alls kommer blodet att sugas upp med ett blomkålsöra som följd. En operation kan så gott som återställa öronlappens utseende.

Operationsmetoderna varierar, men alla går ut på att tömma ut blodet och sedan pressa ihop öronlappen. Veterinären syr rakt igenom örat så att huden trycks mot brosket. Efter cirka 14 dagar brukar det vara läkt. Ibland kan blodörat komma tillbaka.

Av: Lars-Erik Kängström leg. veterinär

Den drabbade hunden brukar ramla omkull. I liggande ställning rycker det i ben, nacke och mun. Vissa hundar sparkar med fram- och bakben, i andra fall är benen sträckta och styva.

Anfallet kan pågå från ett par sekunder upp till flera minuter. I mer ovanliga fall går anfallet inte över utan hunden fortsätter att krampa i flera timmar. Om anfallen inte går över utan bara fortsätter – det ena efter det andra – uppstår ett livshotande tillstånd, ett så kallat status epilepticus.

Efter anfallet brukar hunden vara förvirrad och orolig. En del känner inte igen sig. Hunden raglar och skäller, och i enstaka fall kan den uppträda aggressivt.

När en hund fått sitt första anfall kommer det med stor säkerhet flera. Det är dock omöjligt att säga när eller hur ofta. Orsaken till epilepsi är oerhört svår att fastställa mer exakt än att den framkallas av någon form av hjärnskada – allt ifrån missbildningar som vattenskalle till hjärnskakning, hjärnhinneinflammation eller inflammation i hjärnan.

Eftersom epilepsi är vanligare inom vissa hundraser, till exempel fågelhundraser, finns mycket som talar för att det finns ärftliga faktorer.

Man kan inte bota epilepsi, men sjukdomen går att behandla. Med behandling brukar många hundar bli bättre och får färre anfall medlängre tidsintervall mellan anfallen.

Förr behandlades inte epelepsin med medicin om inte hunden fick anfall oftare än en gång per månad. Numera sätts medicin in betydligt tidigare. De mediciner som används är oftast fenemal eller mysoline. Hunden kan bli slö och trött av epilepsimedicinen, men det brukar gå över efter ett par veckors behandling.

I de flesta fall vill veterinären utesluta andra sjukdomar som kan orsaka kramper och tar därför ibland blodprov, urinprov, EKG samt röntgenundersöker hunden.

Vad gör man som hundägare om hunden får ett epileptiskt anfall? De flesta hundägare blir mycket upprörda. De känner sig hjälplösa och vill ingripa. Men stoppa inte in händerna i hundens mun! Du riskerar att bli svårt biten, hunden sväljer inte tungan och den brukar inte tugga sönder sig.

Låt hunden ligga på golvet. Ta bort föremål runt hunden den inte skadas, låt hunden vara i fred och dämpa belysningen:

I de flesta fall går anfallet över på ett par minuter, som kan verka som timmar. Ta tiden! Om inga fler anfall kommer under dagen eller natten behöver du inte rusa iväg till veterinär. Beställ dock tid för en undersökning.

Om det kommer fler anfall under en dag eller natt bör du uppsöka veterinär. Om anfallen inte går över eller om de varar längre än10 minuter, bör du åka till veterinär akut. Veterinären kan då ge en spruta som löser kramperna.

Inspektera hunden, anteckna när anfallet kom och hur länge det varade
Vid långa anfall, längre än 10 minuter och vid upprepade anfall – uppsök veterinär akut!

Av: Lars-Erik Kängström leg. veterinär

Smittan sprids fram för allt där man har flera hundar samlade, till exempel vid hundutställningar, stora kennlar och hundpensionat. Hundarna är smittförande strax innan de visar symptom och under hela den tid de hostar.

Vid kennelhosta börjar hunden hosta och kraxa. Hostan tilltar och blir skrällande. I de flesta fall är hunden pigg, men hostar mycket framför allt nattetid så att husse och matte inte kan sova. Tillståndet liknar kikhosta på barn. Hostan är besvärande och kan pågå under flera veckor innan den klingar den av. Många tror att hunden satt något i halsen.

Ibland kan kennelhostan också orsaka feber, i vissa fall även kräkningar. En del hundar kan bli mycket dåliga och få lunginflammation.

Men så länge hunden inte har feber eller är dålig förutom hostan, gör man som när man själv är förkyld; man tar det lugnt. Om hunden blir sämre, trött och får feber ska man naturligtvis kontakta sin veterinär.

Röntgen av hundens lungor avslöjar om hunden har en lunginflammation. Då sätts behandling med lämpligt antibiotikum in och i det flesta fall brukar hunden bli bra. En del hundar kan dock vara så pass dåliga att de måste vårdas på djursjukhus.


Av: Lars-Erik Kängström leg. veterinär